Efter att jag gick ut gymnasiet (för 5 år sedan) var jag utbränd och saknade riktning. Saker började rivas upp, och runt den tiden erkände jag för mig själv att jag var attraherad endast av kvinnor (jag har fortfarande mycket problem med detta). Jag sa upp kontakten med nära vänner och slutade delta i sport (som hade varit mitt stora intresse). Jag var deprimerad och hetsåt, och för en person som hade levt i en underviktig och till synes könslös kropp tills 18 års ålder, så var viktuppgång som att konfrontera puberteten för första gången. Jag hade aldrig behövt handskas med bröst eller överflödigt hull förut. Jag upplevde att jag hade gått upp i vikt men förlorat mig själv. Att jag var en smal tjej fast i en tjock dräkt.
Hur kan en bli sedd som en människa när en ser ut som en kvinna? Även om jag bara kan identifiera det nu i efterhand, så var detta en av mina existentiella gåtor just då. Jag nedvärderade mig själv. Jag kände sådan avsmak mot min kvinnliga kropp och antog att andra också skulle känna så. Jag förväntade mig inte, och kände mig inte värdig, att bli behandlad som en människa, och antog att andra tyckte att jag hade ett lågt värde. Jag har tänkt på hur skammen över min sexualitet kan vara länkad till skammen över min kvinnliga kropp. Kanske i båda riktningar: Hur skulle jag kunna vara bekväm i min attraktion till andra kvinnliga kroppar när jag ogillar det sätt min egen kropp framstår och de dolda meningarna som är tillskrivna den (och vice-versa)? Jag känner fortfarande alla dessa känslor, men lyckligtvis mindre intensivt.
Jag lär mig fortfarande att gilla min kropp. Den processen kommer aldrig sluta! Men jag blir bättre.
19
Hej, mitt namn är Sky och jag är en detransperson. När jag var 14-17 genomgick jag en transition utseendemässigt. Jag klippte håret kort, bar maskulina kläder och pratade med en djupare stämma än jag hade.
Jag gick i åttonde klas när jag bestämde mig för att korrigera mitt kön från tjej till kille. Jag förlorade många vänner när jag kom ut som trans. Det var väldigt jobbigt för mig och jag började binda brösten.
Jag kom ut som trans inför min mamma och bror och mamma sa nej till medicinsk könskorrigering. Min mamma och bror fortsatte säga till mig att jag är kvinna. Jag vägrade lyssna då. Jag trodde att jag var trans men när jag blev 17 kom jag till insikten att jag inte var det. Jag trodde transition skulle vara ”svaret” för mig. Jag var väldigt deprimerad då. Jag spenderade tre år som någon jag inte var. Jag tackar min mamma nu för att hon inte lät mig genomgå medicinsk könskorrigering. Jag skulle vara väldigt ångerfull nu om hon hade låtit mig.
20
Jag är en nittonårig detrans-tjej från Kanarieöarna, Spanien. Jag växte upp i ett väldigt accepterande hem. Jag minns att jag gick till Pride-parader sedan jag var 5, och jag har varit öppen om min könsdysfori sedan jag var 13. Vid 14 års ålder kom jag ut som ”genderfluid” inför min tvillingsyster och min flickvän. Ett år senare kom jag ut som trans och började ta testosteron vid 15 års ålder. Vid 18 genomgick jag en mastektomi. Och hela tiden tvivlade jag på om jag hade fattat rätt beslut. När jag var 19 insåg jag att det inte var vad jag ville/behövde, och slutade med testosteron. Nu är jag 11 månader utan testosteron och nästan 2 år postoperativ.
Detta är den korta versionen av min historia, rakt på sak, men jag har kämpat med mycket självtvivel och jag skulle glädjas över att hjälpa andra människor med identitetsproblem om jag kan.
21
När jag var 11 hittade jag en video på YouTube som hette ”How to bind safely”. Jag hade aldrig ens hört talas om att binda brösten tidigare. Jag tittade på videon och upptäckte transcommunityt. Runt samma tidpunkt hade en ny lärare kommit till min skola, som identifierade sig som ickebinär och använde ”hen”-pronomen. Det verkade perfekt, så jag ändrade mina pronomen till detsamma, för när jag tittade inåt ”kände” jag mig inte ”som en tjej”. Jag berättade för min mamma. Hon sa att ingen känner sig så. Jag lyssnade inte. Jag började också att binda brösten. Kort därefter flyttade jag till en ny skola och träffade flera transpersoner i min ålder, som uppmuntrade mig till att vilja genomgå könskorrigering. Jag började kalla mig för han/honom. Jag blev mer dysforisk än någonsin och brukade haka upp mig på de kroppsdelar som jag inte gillade på mig själv, och försökte passera obemärkt som manlig så mycket som möjligt.
Det var det enda jag någonsin tänkte på, och jag försökte samtidigt gilla killar, för jag ville inte vara lesbisk, och jag var orolig att det skulle ogiltigförklara mig som kille. Sedan, jag vet inte riktigt vad som hände men långsamt så tänkte jag inte på det lika mycket längre. Mina föräldrar var till stor hjälp. Jag är äntligen vid det stadiet att jag bara tänker på det några gånger om dagen, och jag försöker inte längre identifiera mig som någon jag aldrig kan vara. Jag behövde få en ovilja till att vara trans innan jag villigt kunde avstå från könskorrigeringen. Det jag ångrar mest är att jag band brösten så mycket under de tre åren. Jag har ofta akuta smärtor i mina bröst och revben nu, och problem med kroppshållningen. Det påminner mig om att jag gjorde det där mot mig själv. Jag är så ångerfull mot min kropp för vad jag gjorde.
22
Jag kommer fylla 30 år nästa månad. Jag har sett fram emot den födelsedagen länge. Och ännu mer nu när jag lever mitt mest autentiska, sanna liv. Jag spenderade det senaste årtiondet med att övertyga mig själv om att jag var man. Jag var 19 år gammal när jag bestämde mig för att byta kön.
Jag hade TVÅ terapisessioner innan jag började ta hormoner, och just då var det helt okej för mig. Jag var redo att skynda mig igenom processen av könsbyte för allt jag brydde mig om var att till slut passera obemärkt som en man. Och det var det största misstag jag hade kunnat göra mot mig själv. Jag tror inte att jag någonsin hade en könsidentitetsstörning på riktigt. Jag var aldrig bekväm i mig själv som kvinna innan transitionen. Samhället sa att jag behövde vara si och så för att vara en kvinna, och jag var aldrig någon av de sakerna.
Så att genomgå en transition kändes rätt och ingen kunde ha fått mig att ändra mig. Jag ändrade mitt officiella namn och kön 10 månader efter att jag började med testosteron, och genomgick en mastektomi två månader senare.
Sedan, de kommande 10 åren, kämpade jag med depression, ångest och faktisk könsdysfori. Könsdysforin var något jag aldrig riktigt hade förstått, förrän jag försökte vara den man jag inte var.
Så, för 9 månader sedan så slutade jag ta mina hormoner för gott, och har sedan dess påbörjat processen av detransition. Och sanna mina ord, det är verkligen det bästa valet jag någonsin gjort för mig själv.
Jag saknade kvinnan som jag aldrig fick vara, men sedan insåg jag att hon hade tittat tillbaka på mig i spegeln hela tiden. Mitt namn är Brit, och jag är HON.
24
När jag var 14 började jag dejta min första riktiga pojkvän. Han blev snabbt respektlös mot mina gränser, tafsade på mig och sa saker som gjorde mig väldigt besvärad. Detta ledde till några situationer av uppenbart ofredande. Jag var redan mer maskulin än de flesta tjejer i min ålder och det, tillsamans med att jag blivit ofredad, fick mig att tänka att jag aldrig var menad att vara tjej. Jag hade utvecklat ett hat och en rädsla för min kropp. Jag dissocierade från den på något sätt. Jag började binda mina bröst och presentera mig manligt. Inom några månader efter förhållandet var över så började jag inse att vad jag hade gjort var fel.
Att binda mina bröst, klippa mitt hår, komma ut etc. Det var inte rätt. Sedan kom förlägenheten och rädslan. Jag detransitionerade gradvis, och jag mådde så dåligt över hela grejen. Jag hade fortfarande inte bekänt för någon att jag hade blivit ofredad. Det tog några år för mig att acceptera vad som hänt mig. Jag lär mig fortfarande att älska mig själv, och acceptera min kropp med den skada jag gjort den. Om du genomgår könskorrigering på grund av sexuellt trauma, snälla, ta ett steg tillbaka och prata med någon. Det finns allting någon som kommer lyssna och hjälpa dig. Var försiktig och skydda dig själv.
25
Content warning: Suicide
Jag växte upp i södra Tyskland. Min barndom var jättebra tills jag, i mina tidiga tonår, började i en skola som var fobisk mot homosexuella och de som inte höll sig till könsnormer. Jag blev anorektisk, senare deprimerad och självmordsbenägen. Min mamma hade hypotyreos, hon var deprimerad och misshandlade mig känslomässigt. Vid 16 års ålder hamnade jag i ungdomsvård och flyttade ut. Två skolor senare hoppade jag av skolan och bodde på gatorna i Europa i ett år. Där mötte jag en transkille och började tro att alla de där transidéerna skulle lösa alla problem jag hade. Så jag påbörjade en tid som lärling och planerade min transition. Jag tog testosteron i tre år, hade en mastektomi och ändrade mitt officiella namn. Jag uppnådde min tekniska examen och började studera i en annan stad. På grund av mastektomin har jag konstant smärta och jag ångrar att jag genomgick den. Jag tycker inte att samtalen med läkaren om operationens risker var informativa.
Mina känslor undertrycktes av testosteronet, insåg jag efter att ha flyttat till den nya staden. Jag insåg att jag inte var lycklig. Så jag slutade med testosteron, försökte att möta min internaliserade lesbofobi och nu försöker jag ändra tillbaka mitt officiella namn. Jag startade en liten YouTube-kanal för att prata om detransition och om vad som fick mig att tro att jag var trans. Jag tycker att det är viktigt att fler personer som avviker från könsnormer pratar om sina upplevelser av vardagslivet, och om att avvikande inte innebär att de är trans. Jag lärde mig mycket under transitionen och förhoppningsvis kommer jag nu att ha ett bättre nätverk av människor för att genomgå vardagen och de problem som jag kommer att möta.
26
Transidentiteten erbjöd mig en förklaring till varför jag var fel. Jag har känt mig annorlunda under hela mitt liv. Jag kände mig aldrig riktigt som en tjej för jag verkade inte vara kapabel till att bete mig som de andra tjejerna.
När jag var 6 år gammal grät och skrek jag för att jag inte ville bära en klänning. När jag var 9 bad jag min mamma om en fotboll. Hon sa, ”Nej, fotboll är för killar”. I skolan retade andra barn mig för att jag betedde mig som en kille. Jag fick höra att jag var fel, att jag behövde bete mig som en tjej. Ändå verkade jag inte kunna göra detta, det som kom så naturligt för alla kvinnor och tjejer som jag såg runtomkring mig.
Mina tidiga upplevelser i livet hade en bestående effekt på min självkänsla, och jag började avsky min kvinnliga kropp. Jag hatade att vara kvinna. Till skillnad från många andra detrans-kvinnor så levde jag många år som en ”butch” lesbisk kvinna innan jag påbörjade en transition vid 34 års ålder. Jag hade upplevt en serie av livsomvälvande händelser efter att jag fyllt 30, och dessa drev mig in i en djup, mörk depression. Det kändes som att jag drunknade, och min dysfori blev outhärdlig. Den enda utvägen jag kunde se var könskorrigering.
Jag tänker inte sitta här och säga att min dysfori inte hjälptes av transitionen, för det gjorde den. Men anledningarna till att den hjälpte blev uppenbara efter att ha tagit testosteron i 4 år och genomgått en dubbel mastektomi. Den hjälpte för att jag inte behövde leva i en värld som tänkte att jag var fel. Jag började ta antidepressiva mot min depression och de möjliggjorde att jag började fråga de svåra frågorna som var nödvändiga för att adressera min dysfori, utan att leva som trans. Det har varit det svåraste och mest ödmjukande som jag har behövt göra i hela mitt liv, men jag är glad varje dag över att jag detransitionerade. Jag känner, för den första gången i mitt liv, att jag verkligen lever autentiskt. Jag är en mamma, en fru, lesbisk, och jag är säker på att folk fortfarande tänker att jag inte beter mig som en kvinna. Men jag vet nu att jag inte är fel, de har fel.
27
Content warning: Blood/injury
Jag är 30 år gammal. Totalt levde jag runt 6 år på testosteronbehandling. För ett litet tag var jag så glad över reslutaten. Men det höll inte i sig. Testosteron gjorde mig väldigt hårig (typ lika hårig som Bigfoot) och jag fick akne. Jag hatade (och hatar) att mitt underliv växte. Och jag hatade hur... känslolös testosteron fick mig att känna mig.
Jag genomgick en hysterektomi år 2018 för testosteronet hade orsakat smärta och allvarlig atrofi i min vagina och livmoder. Jag blödde så mycket efter hysterektomin att jag nästan dog. Det var traumatiskt.
Jag slutade med testosteron kort därefter. Jag var deprimerad och livrädd. Sorg och rädsla kom över mig och jag kunde inte komma till rätta med vad fan jag hade gjort och vad som hade hänt.
Ingen läkare lyssnade på mig när jag sa att jag ville påbörja behandling med kvinnliga hormoner för att ersätta vad jag hade uteslutit. Mellan januari 2018 och november 2019 levde jag helt utan könshormoner.
Mitt i allt det så genomgick jag en mastektomi. Jag trodde verkligen att det skulle hjälpa. Jag känner smärta i ärren. Jag gillar hur resultatet ser ut men... Jag undrar faktiskt om jag hade börjat gilla mina bröst om jag bara hade fortsätt försöka och fått terapi.
Hur som helst, jag hittade detrans-communityt under tidiga 2019. De hjälpte mig att säga rätt saker för att få läkarna att lyssna, pekade mig i riktningen mot en endokrinolog som hade behandlat andra detrans-personer. Hon gav mig östrogen igen i november 2019.
Det har tagit mig över ett år av självreflektion och terapi för att verkligen börja föstå vad som hände under de åren, och inse varför jag ville byta kön från början.
Jag kommer aldrig igen vara den unga kvinnan jag en gång var. Inte riktigt. Jag ser ut som en man. Jag är lång och hårig överallt och talar i ett lägre register. Jag har en skallig fläck på huvudet och ett högre hårfäste. Men för den första gången i hela mitt liv lär jag mig att älska mig själv för exakt den jag är.
Jag har gjort misstag, visst, men jag är en stolt detransitionerad, väldigt ”butch” lesbisk. Och jag har aldrig varit lyckligare att var en del av en gemenskap, som jag är att vara en del av detrans-communityt. Även om jag ibland inte håller med vissa av medlemmarna.
28
Content warning: Child abuse
Jag var misshandlad och isolerad i barndomen. Jag hade inte många vänner. Jag började sedan på universitetet och hittade mitt gäng genom att starta upp en organisation för svarta kvinnor, men det dröjde inte länge innan vita transpersoner kom och mobbade oss tills vi släppte in dem i organisationen. Det här var den första gången jag kom i kontakt med den auktoritära naturen av den gemenskapen. Just då kände jag mig hedrad och blev till och med medlem i en organisation för att utbilda andra om könsidentitet och sexualitet på campus. Under universitetstiden så identifierade jag mig som en ickebinär transmaskulin person.
Jag minns att jag som ung duschade med min mamma och hon brukade kritisera min kropp i det slutna, utsatta utrymmet. Jag var uppvuxen i övervägande vita skolor och hade också vad jag kallar för rasdysfori. Istället för att utforska mina trauman så kände jag att det var bättre att välja bort kön eftersom jag inte kunde välja bort någon annan social kategori.
Personerna som stöttade mig i min identitet från början var också trans. Jag minns att transpersonerna runtom mig sa de mest vidriga sakerna om svarta kvinnor, som ”om svarta kvinnor har all den där manligheten och testosteron men får kallas kvinnor, varför får inte vi det?”
Jag var så självhatisk och svulten efter vänskap att jag spelade med. Min gemenskap började falla isär när jag började utforska min neurodiversitet. Det finns inte utrymme nog att prata om hur transrörelsen väljer ut autistiska kvinnor eller kvinnor med hård socialisering kring sina kroppar, så som svarta kvinnor, och får dem att tro att de behöver förändra sina kroppar för att hitta inre frid. Jag är glad över att jag tog mig bort från det där toxiska stället, men jag ångrar de år som jag slösade på att hata mig själv bara för att jag var en bisexuell svart kvinna med autism och dysfori.
30
Jag är en bisexuell kvinna i trettioårsåldern och jag brukade i runt åtta år anse mig själv ”genderfluid”, ett ”nykön” som brukar räknas in under ”transparaplyet”. Jag vet inte huruvida andra personer räknade mig som transperson då, eftersom jag inte tog testosteron, inte opererades och inte försökte ”passera” som ett annat kön. Men på insidan så kämpade jag med att acceptera mig själv som kvinna.
Så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag alltid varit attraherad av kvinnor mer än män. För mig så såg kvinnor alltid ut som oåtkomliga gudinnor som berörde hela mitt hjärta och min själ med sin skönhet, sin sensualitet och sin grace. Jag kände mig glad över att själv ha en sådan vacker kvinnlig kropp – men på något sätt så kände jag mig inte tillåten att vara attraherad av andra kvinnor. Förmodligen för att vid den tiden så var det bara inom porren som jag såg exempel på lesbiska relationer – så jag internaliserade idén av att lesbiska och bisexuella kvinnor bara existerar som en manlig fantasi...
Det tog mig år att inse vad som var grunden till varför jag identifierade mig som genderfluid: eftersom jag inte kände mig tillåten att älska och åtrå kvinnor så var det mer betryggande att tänka att jag var delvis manlig. Vid de tillfällen som jag (omedvetet) kände mig attraherad av en tjej så kände jag mig ”manlig” och klädde mig ”butch” för att matcha mitt humör. De maskulina känslorna också drog med sig depressiva, självskadande tankar som jag tolkade som tecken på könsdysfori. Inte så konstigt att jag genast identifierade mig som genderfluid, samma sekund som jag först lärde mig om begreppet!
Efter år av problem med mig själv, och terapi, så var jag äntligen redo att inse att jag är bisexuell. Det var något av det bästa som någonsin har hänt mig. Jag berättade genast för min familj och mina nära vänner och besvarades med kärlek och stöd. Att komma ut ur garderoben var att komma till rätta med mig själv och min identitet. Det handlade om mig och min personlighet.
Sedan den dagen känner jag mig hel som kvinna och person. Jag känner mig tillfreds. Jag känner mig inte längre ”manlig” - istället känner jag att jag är den mest fulländade versionen av mitt kvinnliga själv. Jag är en kvinna, jag är bisexuell, och jag skulle inte önska att det var annorlunda. Att vara mig själv är den största välsignelsen.
31
Från 14 års ålder började jag känna mig frånkopplad från min kropp och kände att det var något fel med mitt starka avvikande från könsnormer. Att genomgå en transition till att bli man framstod som den enda lösningen, efter att jag hade varit fast i djup depression och ångest medan alla tjejer runtomkring mig verkade vara så glada och nöjda. Jag trodde att en transition skulle låta mig bättre nagivera världen och min kropp. Jag skulle inte längre behöva handskas med de traumatiserande kroppsliga processerna och de opraktiska saker som tillhör att vara kvinna. Transition skulle ge mig styrka och kontroll över mitt liv. Jag skulle inte längre ha så många förväntningar på mig, sådana som jag inte ville leva upp till. Jag skulle vara mer fysiskt attraktiv, jag skulle inte känna mig obekväm med lesbiskt sex.
Jag fick hormonblockerare vid 16, testosteron vid 17, en dubbel mastektomi vid 20. Ett år efter min operation var det som om röken började skingras och jag började tänka klart. Varken hormonerna eller någon operation skulle någonsin göra mig till man. Jag insåg att jag för alltid skulle behöva berätta om min transition för människor, för oavsett hur framgångsrikt jag framstod som en man så var jag inte som mina manliga vänner. Jag var fortfarande en kvinna som nu hade blivit förändrad (påmindes jag om varje gång jag såg mig själv naken). Jag var fortfarande alienerad, deprimerad, ångestfull.
Jag slutade med mina hormoninjektioner och började analysera mitt medvetande. Jag var inte född fel, jag hade inte frigjort mig själv, jag var fortfarande undermedvetet fast i begreppet av avvikande könsuttryck. Min kropp är nu öm, skadad och desorienterad. Som en tjej som avvek från könsnormer saknade jag förebilder och känsla av tillhörighet. Jag saknade utblidning angående min kvinnliga kropp. Jag saknade kärlek och acceptans.
32
Content warning: Sexual abuse, Suicide
Även om det är väldigt svårt för mig så kommer jag att prata om anledningarna bakom min transition. Jag tror att den huvudsakliga anledningen till varför jag ville ändra på mig själv var den sexuella misshandel jag upplevde som barn, när jag gick i första klass. Men, jag måste tillägga att jag började avvisa några ”feminina” normer redan på dagis: jag vägrade bära klänningar och leka med dockor. Jag föredrog att leka med leksaksbilar. Men mitt trauma accelererade allt det där, och kanske hade jag accepterat att vara tjej utan det.
Efter traumat så valde min hjärna avvisande taktiker och började bokstavligt talat hata sig själv, eller snarare min kropp som var ”skamlig” och påminde om trauma. Jag kunde inte titta i spegeln, jag brydde mig inte alls om i vilket skick min kropp var. Jag ville radera allt, inklusive personen och kroppen som hade något att göra med de traumatiska händelserna, för att starta om på nytt. ”Det där hände M, och nu är jag en annan person”.
När jag var 14 lärde jag mig om transpersoner, och från början så trodde jag att jag var en: ”Så det är så det kallas. Det är detta som händer mig”, tänkte jag. Jag började förbereda mig för en könskorrigering och lärde mig allt om det, pratade om mig själv på ett maskulint sätt och kallade mig själv ett manligt namn. Vid denna tidpunkt var allt jag kunde tänka på relaterat till korrigeringen, och tanken på att vara en tjej var äcklig. Jag ville till och med begå självmord för att jag inte var kille.
Min könsdysfori är nästan icke-existerande nu. Jag hittade ett sätt att kämpa mot den genom terapi. Jag förstår att en könskorrigering inte hade löst mina problem med könsdysfori utan skulle förmodligen bara ha förvärrat allting.
Å ena sidan så hjälpte feminismen med att försvaga min könsdysfori, för den gjorde det klart för mig varför en kvinna kanske inte vill bära smink, raka sin kropp, älska barn och önska sig dem, men fortfarande kallas en kvinna. Så, feminismen hjälpte mig inse faktumet att kvinnlighet primärt beror på kromosomer och biologi, inte på sociala regler och stereotyper.
Å andra sidan så har jag nu börjat må lite sämre av det faktum att jag ofta konfronteras av olika typer av våld mot kvinnor, vilket påminner mig om smärtsamma upplevelser och minnen och får mig att må illa.
33
Jag kom ut som bi när jag var 14, senare som lesbisk vid 15. Jag minns att jag var okej med att vara en ”pojkflicka” tills jag började gymnasiet. Jag började hänga med andra ungdomar som var trans (till slut övervägde antalet transpersoner antalet homosexuella).
Senare kom jag ut som ickebinär. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Jag hade hört att om jag inte passade in med vissa stereotypa könsuttryck så kunde det hända att jag var ickebinär eller ”agender” eller något sådant. Det förvirrade mig verkligen för jag kände att jag inte var en tjej, men jag ville heller inte vara en kille.
Jag köpte en ”binder”, klippte av mig håret och ville ändra mitt namn. Som tur var så slutade jag med förändringarna innan jag hade chansen att tillfoga min kropp någon seriös skada, men det var nära ögat. Jag hade till och med pratat med min rådgivare om att påbörja en låg dos testosteron.
Bara en annan person känner till denna historia. Jag är 21 år gammal och jag är glad över att vara tjej. Jag är lesbisk och jag accepterar det. Det är okej att avvika från könsnormer men fortfarande vara en tjej eller kille, men ibland är könsroller något bra. De ger oss en identitet. De ingår i strukturen av vårt samhälle och jag tror vi behöver dem.
︎︎︎
Hur kan en bli sedd som en människa när en ser ut som en kvinna? Även om jag bara kan identifiera det nu i efterhand, så var detta en av mina existentiella gåtor just då. Jag nedvärderade mig själv. Jag kände sådan avsmak mot min kvinnliga kropp och antog att andra också skulle känna så. Jag förväntade mig inte, och kände mig inte värdig, att bli behandlad som en människa, och antog att andra tyckte att jag hade ett lågt värde. Jag har tänkt på hur skammen över min sexualitet kan vara länkad till skammen över min kvinnliga kropp. Kanske i båda riktningar: Hur skulle jag kunna vara bekväm i min attraktion till andra kvinnliga kroppar när jag ogillar det sätt min egen kropp framstår och de dolda meningarna som är tillskrivna den (och vice-versa)? Jag känner fortfarande alla dessa känslor, men lyckligtvis mindre intensivt.
Jag lär mig fortfarande att gilla min kropp. Den processen kommer aldrig sluta! Men jag blir bättre.
19
Hej, mitt namn är Sky och jag är en detransperson. När jag var 14-17 genomgick jag en transition utseendemässigt. Jag klippte håret kort, bar maskulina kläder och pratade med en djupare stämma än jag hade.
Jag gick i åttonde klas när jag bestämde mig för att korrigera mitt kön från tjej till kille. Jag förlorade många vänner när jag kom ut som trans. Det var väldigt jobbigt för mig och jag började binda brösten.
Jag kom ut som trans inför min mamma och bror och mamma sa nej till medicinsk könskorrigering. Min mamma och bror fortsatte säga till mig att jag är kvinna. Jag vägrade lyssna då. Jag trodde att jag var trans men när jag blev 17 kom jag till insikten att jag inte var det. Jag trodde transition skulle vara ”svaret” för mig. Jag var väldigt deprimerad då. Jag spenderade tre år som någon jag inte var. Jag tackar min mamma nu för att hon inte lät mig genomgå medicinsk könskorrigering. Jag skulle vara väldigt ångerfull nu om hon hade låtit mig.
20
Jag är en nittonårig detrans-tjej från Kanarieöarna, Spanien. Jag växte upp i ett väldigt accepterande hem. Jag minns att jag gick till Pride-parader sedan jag var 5, och jag har varit öppen om min könsdysfori sedan jag var 13. Vid 14 års ålder kom jag ut som ”genderfluid” inför min tvillingsyster och min flickvän. Ett år senare kom jag ut som trans och började ta testosteron vid 15 års ålder. Vid 18 genomgick jag en mastektomi. Och hela tiden tvivlade jag på om jag hade fattat rätt beslut. När jag var 19 insåg jag att det inte var vad jag ville/behövde, och slutade med testosteron. Nu är jag 11 månader utan testosteron och nästan 2 år postoperativ.
Detta är den korta versionen av min historia, rakt på sak, men jag har kämpat med mycket självtvivel och jag skulle glädjas över att hjälpa andra människor med identitetsproblem om jag kan.
21
När jag var 11 hittade jag en video på YouTube som hette ”How to bind safely”. Jag hade aldrig ens hört talas om att binda brösten tidigare. Jag tittade på videon och upptäckte transcommunityt. Runt samma tidpunkt hade en ny lärare kommit till min skola, som identifierade sig som ickebinär och använde ”hen”-pronomen. Det verkade perfekt, så jag ändrade mina pronomen till detsamma, för när jag tittade inåt ”kände” jag mig inte ”som en tjej”. Jag berättade för min mamma. Hon sa att ingen känner sig så. Jag lyssnade inte. Jag började också att binda brösten. Kort därefter flyttade jag till en ny skola och träffade flera transpersoner i min ålder, som uppmuntrade mig till att vilja genomgå könskorrigering. Jag började kalla mig för han/honom. Jag blev mer dysforisk än någonsin och brukade haka upp mig på de kroppsdelar som jag inte gillade på mig själv, och försökte passera obemärkt som manlig så mycket som möjligt.
Det var det enda jag någonsin tänkte på, och jag försökte samtidigt gilla killar, för jag ville inte vara lesbisk, och jag var orolig att det skulle ogiltigförklara mig som kille. Sedan, jag vet inte riktigt vad som hände men långsamt så tänkte jag inte på det lika mycket längre. Mina föräldrar var till stor hjälp. Jag är äntligen vid det stadiet att jag bara tänker på det några gånger om dagen, och jag försöker inte längre identifiera mig som någon jag aldrig kan vara. Jag behövde få en ovilja till att vara trans innan jag villigt kunde avstå från könskorrigeringen. Det jag ångrar mest är att jag band brösten så mycket under de tre åren. Jag har ofta akuta smärtor i mina bröst och revben nu, och problem med kroppshållningen. Det påminner mig om att jag gjorde det där mot mig själv. Jag är så ångerfull mot min kropp för vad jag gjorde.
22
Jag kommer fylla 30 år nästa månad. Jag har sett fram emot den födelsedagen länge. Och ännu mer nu när jag lever mitt mest autentiska, sanna liv. Jag spenderade det senaste årtiondet med att övertyga mig själv om att jag var man. Jag var 19 år gammal när jag bestämde mig för att byta kön.
Jag hade TVÅ terapisessioner innan jag började ta hormoner, och just då var det helt okej för mig. Jag var redo att skynda mig igenom processen av könsbyte för allt jag brydde mig om var att till slut passera obemärkt som en man. Och det var det största misstag jag hade kunnat göra mot mig själv. Jag tror inte att jag någonsin hade en könsidentitetsstörning på riktigt. Jag var aldrig bekväm i mig själv som kvinna innan transitionen. Samhället sa att jag behövde vara si och så för att vara en kvinna, och jag var aldrig någon av de sakerna.
Så att genomgå en transition kändes rätt och ingen kunde ha fått mig att ändra mig. Jag ändrade mitt officiella namn och kön 10 månader efter att jag började med testosteron, och genomgick en mastektomi två månader senare.
Sedan, de kommande 10 åren, kämpade jag med depression, ångest och faktisk könsdysfori. Könsdysforin var något jag aldrig riktigt hade förstått, förrän jag försökte vara den man jag inte var.
Så, för 9 månader sedan så slutade jag ta mina hormoner för gott, och har sedan dess påbörjat processen av detransition. Och sanna mina ord, det är verkligen det bästa valet jag någonsin gjort för mig själv.
Jag saknade kvinnan som jag aldrig fick vara, men sedan insåg jag att hon hade tittat tillbaka på mig i spegeln hela tiden. Mitt namn är Brit, och jag är HON.
24
När jag var 14 började jag dejta min första riktiga pojkvän. Han blev snabbt respektlös mot mina gränser, tafsade på mig och sa saker som gjorde mig väldigt besvärad. Detta ledde till några situationer av uppenbart ofredande. Jag var redan mer maskulin än de flesta tjejer i min ålder och det, tillsamans med att jag blivit ofredad, fick mig att tänka att jag aldrig var menad att vara tjej. Jag hade utvecklat ett hat och en rädsla för min kropp. Jag dissocierade från den på något sätt. Jag började binda mina bröst och presentera mig manligt. Inom några månader efter förhållandet var över så började jag inse att vad jag hade gjort var fel.
Att binda mina bröst, klippa mitt hår, komma ut etc. Det var inte rätt. Sedan kom förlägenheten och rädslan. Jag detransitionerade gradvis, och jag mådde så dåligt över hela grejen. Jag hade fortfarande inte bekänt för någon att jag hade blivit ofredad. Det tog några år för mig att acceptera vad som hänt mig. Jag lär mig fortfarande att älska mig själv, och acceptera min kropp med den skada jag gjort den. Om du genomgår könskorrigering på grund av sexuellt trauma, snälla, ta ett steg tillbaka och prata med någon. Det finns allting någon som kommer lyssna och hjälpa dig. Var försiktig och skydda dig själv.
25
Content warning: Suicide
Jag växte upp i södra Tyskland. Min barndom var jättebra tills jag, i mina tidiga tonår, började i en skola som var fobisk mot homosexuella och de som inte höll sig till könsnormer. Jag blev anorektisk, senare deprimerad och självmordsbenägen. Min mamma hade hypotyreos, hon var deprimerad och misshandlade mig känslomässigt. Vid 16 års ålder hamnade jag i ungdomsvård och flyttade ut. Två skolor senare hoppade jag av skolan och bodde på gatorna i Europa i ett år. Där mötte jag en transkille och började tro att alla de där transidéerna skulle lösa alla problem jag hade. Så jag påbörjade en tid som lärling och planerade min transition. Jag tog testosteron i tre år, hade en mastektomi och ändrade mitt officiella namn. Jag uppnådde min tekniska examen och började studera i en annan stad. På grund av mastektomin har jag konstant smärta och jag ångrar att jag genomgick den. Jag tycker inte att samtalen med läkaren om operationens risker var informativa.
Mina känslor undertrycktes av testosteronet, insåg jag efter att ha flyttat till den nya staden. Jag insåg att jag inte var lycklig. Så jag slutade med testosteron, försökte att möta min internaliserade lesbofobi och nu försöker jag ändra tillbaka mitt officiella namn. Jag startade en liten YouTube-kanal för att prata om detransition och om vad som fick mig att tro att jag var trans. Jag tycker att det är viktigt att fler personer som avviker från könsnormer pratar om sina upplevelser av vardagslivet, och om att avvikande inte innebär att de är trans. Jag lärde mig mycket under transitionen och förhoppningsvis kommer jag nu att ha ett bättre nätverk av människor för att genomgå vardagen och de problem som jag kommer att möta.
26
Transidentiteten erbjöd mig en förklaring till varför jag var fel. Jag har känt mig annorlunda under hela mitt liv. Jag kände mig aldrig riktigt som en tjej för jag verkade inte vara kapabel till att bete mig som de andra tjejerna.
När jag var 6 år gammal grät och skrek jag för att jag inte ville bära en klänning. När jag var 9 bad jag min mamma om en fotboll. Hon sa, ”Nej, fotboll är för killar”. I skolan retade andra barn mig för att jag betedde mig som en kille. Jag fick höra att jag var fel, att jag behövde bete mig som en tjej. Ändå verkade jag inte kunna göra detta, det som kom så naturligt för alla kvinnor och tjejer som jag såg runtomkring mig.
Mina tidiga upplevelser i livet hade en bestående effekt på min självkänsla, och jag började avsky min kvinnliga kropp. Jag hatade att vara kvinna. Till skillnad från många andra detrans-kvinnor så levde jag många år som en ”butch” lesbisk kvinna innan jag påbörjade en transition vid 34 års ålder. Jag hade upplevt en serie av livsomvälvande händelser efter att jag fyllt 30, och dessa drev mig in i en djup, mörk depression. Det kändes som att jag drunknade, och min dysfori blev outhärdlig. Den enda utvägen jag kunde se var könskorrigering.
Jag tänker inte sitta här och säga att min dysfori inte hjälptes av transitionen, för det gjorde den. Men anledningarna till att den hjälpte blev uppenbara efter att ha tagit testosteron i 4 år och genomgått en dubbel mastektomi. Den hjälpte för att jag inte behövde leva i en värld som tänkte att jag var fel. Jag började ta antidepressiva mot min depression och de möjliggjorde att jag började fråga de svåra frågorna som var nödvändiga för att adressera min dysfori, utan att leva som trans. Det har varit det svåraste och mest ödmjukande som jag har behövt göra i hela mitt liv, men jag är glad varje dag över att jag detransitionerade. Jag känner, för den första gången i mitt liv, att jag verkligen lever autentiskt. Jag är en mamma, en fru, lesbisk, och jag är säker på att folk fortfarande tänker att jag inte beter mig som en kvinna. Men jag vet nu att jag inte är fel, de har fel.
27
Content warning: Blood/injury
Jag är 30 år gammal. Totalt levde jag runt 6 år på testosteronbehandling. För ett litet tag var jag så glad över reslutaten. Men det höll inte i sig. Testosteron gjorde mig väldigt hårig (typ lika hårig som Bigfoot) och jag fick akne. Jag hatade (och hatar) att mitt underliv växte. Och jag hatade hur... känslolös testosteron fick mig att känna mig.
Jag genomgick en hysterektomi år 2018 för testosteronet hade orsakat smärta och allvarlig atrofi i min vagina och livmoder. Jag blödde så mycket efter hysterektomin att jag nästan dog. Det var traumatiskt.
Jag slutade med testosteron kort därefter. Jag var deprimerad och livrädd. Sorg och rädsla kom över mig och jag kunde inte komma till rätta med vad fan jag hade gjort och vad som hade hänt.
Ingen läkare lyssnade på mig när jag sa att jag ville påbörja behandling med kvinnliga hormoner för att ersätta vad jag hade uteslutit. Mellan januari 2018 och november 2019 levde jag helt utan könshormoner.
Mitt i allt det så genomgick jag en mastektomi. Jag trodde verkligen att det skulle hjälpa. Jag känner smärta i ärren. Jag gillar hur resultatet ser ut men... Jag undrar faktiskt om jag hade börjat gilla mina bröst om jag bara hade fortsätt försöka och fått terapi.
Hur som helst, jag hittade detrans-communityt under tidiga 2019. De hjälpte mig att säga rätt saker för att få läkarna att lyssna, pekade mig i riktningen mot en endokrinolog som hade behandlat andra detrans-personer. Hon gav mig östrogen igen i november 2019.
Det har tagit mig över ett år av självreflektion och terapi för att verkligen börja föstå vad som hände under de åren, och inse varför jag ville byta kön från början.
Jag kommer aldrig igen vara den unga kvinnan jag en gång var. Inte riktigt. Jag ser ut som en man. Jag är lång och hårig överallt och talar i ett lägre register. Jag har en skallig fläck på huvudet och ett högre hårfäste. Men för den första gången i hela mitt liv lär jag mig att älska mig själv för exakt den jag är.
Jag har gjort misstag, visst, men jag är en stolt detransitionerad, väldigt ”butch” lesbisk. Och jag har aldrig varit lyckligare att var en del av en gemenskap, som jag är att vara en del av detrans-communityt. Även om jag ibland inte håller med vissa av medlemmarna.
28
Content warning: Child abuse
Jag var misshandlad och isolerad i barndomen. Jag hade inte många vänner. Jag började sedan på universitetet och hittade mitt gäng genom att starta upp en organisation för svarta kvinnor, men det dröjde inte länge innan vita transpersoner kom och mobbade oss tills vi släppte in dem i organisationen. Det här var den första gången jag kom i kontakt med den auktoritära naturen av den gemenskapen. Just då kände jag mig hedrad och blev till och med medlem i en organisation för att utbilda andra om könsidentitet och sexualitet på campus. Under universitetstiden så identifierade jag mig som en ickebinär transmaskulin person.
Jag minns att jag som ung duschade med min mamma och hon brukade kritisera min kropp i det slutna, utsatta utrymmet. Jag var uppvuxen i övervägande vita skolor och hade också vad jag kallar för rasdysfori. Istället för att utforska mina trauman så kände jag att det var bättre att välja bort kön eftersom jag inte kunde välja bort någon annan social kategori.
Personerna som stöttade mig i min identitet från början var också trans. Jag minns att transpersonerna runtom mig sa de mest vidriga sakerna om svarta kvinnor, som ”om svarta kvinnor har all den där manligheten och testosteron men får kallas kvinnor, varför får inte vi det?”
Jag var så självhatisk och svulten efter vänskap att jag spelade med. Min gemenskap började falla isär när jag började utforska min neurodiversitet. Det finns inte utrymme nog att prata om hur transrörelsen väljer ut autistiska kvinnor eller kvinnor med hård socialisering kring sina kroppar, så som svarta kvinnor, och får dem att tro att de behöver förändra sina kroppar för att hitta inre frid. Jag är glad över att jag tog mig bort från det där toxiska stället, men jag ångrar de år som jag slösade på att hata mig själv bara för att jag var en bisexuell svart kvinna med autism och dysfori.
30
Jag är en bisexuell kvinna i trettioårsåldern och jag brukade i runt åtta år anse mig själv ”genderfluid”, ett ”nykön” som brukar räknas in under ”transparaplyet”. Jag vet inte huruvida andra personer räknade mig som transperson då, eftersom jag inte tog testosteron, inte opererades och inte försökte ”passera” som ett annat kön. Men på insidan så kämpade jag med att acceptera mig själv som kvinna.
Så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag alltid varit attraherad av kvinnor mer än män. För mig så såg kvinnor alltid ut som oåtkomliga gudinnor som berörde hela mitt hjärta och min själ med sin skönhet, sin sensualitet och sin grace. Jag kände mig glad över att själv ha en sådan vacker kvinnlig kropp – men på något sätt så kände jag mig inte tillåten att vara attraherad av andra kvinnor. Förmodligen för att vid den tiden så var det bara inom porren som jag såg exempel på lesbiska relationer – så jag internaliserade idén av att lesbiska och bisexuella kvinnor bara existerar som en manlig fantasi...
Det tog mig år att inse vad som var grunden till varför jag identifierade mig som genderfluid: eftersom jag inte kände mig tillåten att älska och åtrå kvinnor så var det mer betryggande att tänka att jag var delvis manlig. Vid de tillfällen som jag (omedvetet) kände mig attraherad av en tjej så kände jag mig ”manlig” och klädde mig ”butch” för att matcha mitt humör. De maskulina känslorna också drog med sig depressiva, självskadande tankar som jag tolkade som tecken på könsdysfori. Inte så konstigt att jag genast identifierade mig som genderfluid, samma sekund som jag först lärde mig om begreppet!
Efter år av problem med mig själv, och terapi, så var jag äntligen redo att inse att jag är bisexuell. Det var något av det bästa som någonsin har hänt mig. Jag berättade genast för min familj och mina nära vänner och besvarades med kärlek och stöd. Att komma ut ur garderoben var att komma till rätta med mig själv och min identitet. Det handlade om mig och min personlighet.
Sedan den dagen känner jag mig hel som kvinna och person. Jag känner mig tillfreds. Jag känner mig inte längre ”manlig” - istället känner jag att jag är den mest fulländade versionen av mitt kvinnliga själv. Jag är en kvinna, jag är bisexuell, och jag skulle inte önska att det var annorlunda. Att vara mig själv är den största välsignelsen.
31
Från 14 års ålder började jag känna mig frånkopplad från min kropp och kände att det var något fel med mitt starka avvikande från könsnormer. Att genomgå en transition till att bli man framstod som den enda lösningen, efter att jag hade varit fast i djup depression och ångest medan alla tjejer runtomkring mig verkade vara så glada och nöjda. Jag trodde att en transition skulle låta mig bättre nagivera världen och min kropp. Jag skulle inte längre behöva handskas med de traumatiserande kroppsliga processerna och de opraktiska saker som tillhör att vara kvinna. Transition skulle ge mig styrka och kontroll över mitt liv. Jag skulle inte längre ha så många förväntningar på mig, sådana som jag inte ville leva upp till. Jag skulle vara mer fysiskt attraktiv, jag skulle inte känna mig obekväm med lesbiskt sex.
Jag fick hormonblockerare vid 16, testosteron vid 17, en dubbel mastektomi vid 20. Ett år efter min operation var det som om röken började skingras och jag började tänka klart. Varken hormonerna eller någon operation skulle någonsin göra mig till man. Jag insåg att jag för alltid skulle behöva berätta om min transition för människor, för oavsett hur framgångsrikt jag framstod som en man så var jag inte som mina manliga vänner. Jag var fortfarande en kvinna som nu hade blivit förändrad (påmindes jag om varje gång jag såg mig själv naken). Jag var fortfarande alienerad, deprimerad, ångestfull.
Jag slutade med mina hormoninjektioner och började analysera mitt medvetande. Jag var inte född fel, jag hade inte frigjort mig själv, jag var fortfarande undermedvetet fast i begreppet av avvikande könsuttryck. Min kropp är nu öm, skadad och desorienterad. Som en tjej som avvek från könsnormer saknade jag förebilder och känsla av tillhörighet. Jag saknade utblidning angående min kvinnliga kropp. Jag saknade kärlek och acceptans.
32
Content warning: Sexual abuse, Suicide
Även om det är väldigt svårt för mig så kommer jag att prata om anledningarna bakom min transition. Jag tror att den huvudsakliga anledningen till varför jag ville ändra på mig själv var den sexuella misshandel jag upplevde som barn, när jag gick i första klass. Men, jag måste tillägga att jag började avvisa några ”feminina” normer redan på dagis: jag vägrade bära klänningar och leka med dockor. Jag föredrog att leka med leksaksbilar. Men mitt trauma accelererade allt det där, och kanske hade jag accepterat att vara tjej utan det.
Efter traumat så valde min hjärna avvisande taktiker och började bokstavligt talat hata sig själv, eller snarare min kropp som var ”skamlig” och påminde om trauma. Jag kunde inte titta i spegeln, jag brydde mig inte alls om i vilket skick min kropp var. Jag ville radera allt, inklusive personen och kroppen som hade något att göra med de traumatiska händelserna, för att starta om på nytt. ”Det där hände M, och nu är jag en annan person”.
När jag var 14 lärde jag mig om transpersoner, och från början så trodde jag att jag var en: ”Så det är så det kallas. Det är detta som händer mig”, tänkte jag. Jag började förbereda mig för en könskorrigering och lärde mig allt om det, pratade om mig själv på ett maskulint sätt och kallade mig själv ett manligt namn. Vid denna tidpunkt var allt jag kunde tänka på relaterat till korrigeringen, och tanken på att vara en tjej var äcklig. Jag ville till och med begå självmord för att jag inte var kille.
Min könsdysfori är nästan icke-existerande nu. Jag hittade ett sätt att kämpa mot den genom terapi. Jag förstår att en könskorrigering inte hade löst mina problem med könsdysfori utan skulle förmodligen bara ha förvärrat allting.
Å ena sidan så hjälpte feminismen med att försvaga min könsdysfori, för den gjorde det klart för mig varför en kvinna kanske inte vill bära smink, raka sin kropp, älska barn och önska sig dem, men fortfarande kallas en kvinna. Så, feminismen hjälpte mig inse faktumet att kvinnlighet primärt beror på kromosomer och biologi, inte på sociala regler och stereotyper.
Å andra sidan så har jag nu börjat må lite sämre av det faktum att jag ofta konfronteras av olika typer av våld mot kvinnor, vilket påminner mig om smärtsamma upplevelser och minnen och får mig att må illa.
33
Jag kom ut som bi när jag var 14, senare som lesbisk vid 15. Jag minns att jag var okej med att vara en ”pojkflicka” tills jag började gymnasiet. Jag började hänga med andra ungdomar som var trans (till slut övervägde antalet transpersoner antalet homosexuella).
Senare kom jag ut som ickebinär. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Jag hade hört att om jag inte passade in med vissa stereotypa könsuttryck så kunde det hända att jag var ickebinär eller ”agender” eller något sådant. Det förvirrade mig verkligen för jag kände att jag inte var en tjej, men jag ville heller inte vara en kille.
Jag köpte en ”binder”, klippte av mig håret och ville ändra mitt namn. Som tur var så slutade jag med förändringarna innan jag hade chansen att tillfoga min kropp någon seriös skada, men det var nära ögat. Jag hade till och med pratat med min rådgivare om att påbörja en låg dos testosteron.
Bara en annan person känner till denna historia. Jag är 21 år gammal och jag är glad över att vara tjej. Jag är lesbisk och jag accepterar det. Det är okej att avvika från könsnormer men fortfarande vara en tjej eller kille, men ibland är könsroller något bra. De ger oss en identitet. De ingår i strukturen av vårt samhälle och jag tror vi behöver dem.
︎︎︎
This website and all its images are protected by copyright. Reproducing or distributing an image or part of an image in any form or manner is illegal. They may not be published without prior permission from the founders of Post Trans.